Rapport från hangflygmötet i Sälen den 28-30 juli 2000. 

Vi var 4 stycken förväntansfulla stockholmare från klubben Team Tornado som åkte upp till Sälen i två bilar på torsdag eftermiddag. Det var Magnus Hedlund, Krister Bergenfeldt, Esbjörn och Johannes Edrén som hade packat bilarna fulla med flygplan. Mats Hermansson anslöt senare på lördagen då han var uppe och firade semester med familjen. För Krister var detta femte gången han besökte detta evenemang och för mig, Magnus Hedlund, var det första gången.
Jag konstaterar att jag kommer åka fler gånger då detta var ett mycket trivsamt möte med stort engagemang från de som anordnar mötet. En delegation från andra sidan gränsen (Norge) hade också kommit och hunnit med att flyga redan på torsdagen.
Samtliga deltagare bodde tillsammans i 20 lägenheter med plats för upp till 10 personer i varje. Vi fyra från Team Tornado hade tillgång till 2 badrum, bastu, kök och gott om plats för modeller i vår lägenhet. Det blir en trevlig gemenskap när alla inblandade bor på samma ställe. Det visas flygvideofilm hos någon. I en annan lägenhet diskuteras val av propellrar och i ytterligare en dreglar en grupp över ett nytt lyckat byggprojekt. Det var bara att ta med sig ölen och gå runt och delta.
Klockan halv 10 varje morgon samlades alla för att få reda på var dagens flygning skulle ske. Hangflyget är ju väldigt beroende av vädret. Det krävs vind för att det skall bära på hanget. I Sälen finns det tillgång till flera hang för olika vindriktningar, och det visade sig att vi samtliga dagar fick flyga uppe på Hundfjället invid den kända nedfarten "Väggen". Bättre hang är svårt att hitta.
Efter flera veckor med regn och dåligt väder visade sig solen på nytt dagarna innan mötet och ett högtryck stabiliserade sig över Sverige. Detta betydde att vi inte fick den hårda vind vi önskade, men det blåste i alla fall lite grann. Då och då steg termiken framför hanget och det blev även en hel del termikflyga av. Tyvärr innebar detta att de storseglare som fanns med inte luftades, men jag hoppas de kommer tillbaka nästa år. Det är bra att vara förberedd för olika vindstyrkor och ha med sig minst en seglare för lätt vind och en för lite hårdare vind. På så sätt går det alltid att flyga oavsett väder.

Samtliga deltagare med varsin modell.

Utsikt från Hundfjället.

Många olika modeller av skiftande utseende och storlek fanns på plats. De större kunde tyvärr inte luftas denna gång då vinden inte var tillräckligt stark.

Pål S Vindfallet med en stor Rosenthal Fox. Spännvidd 4,66 meter och vikt 12 kg.

Richard Starkenberg med en FVK ASW24,  ca 575 g.
En lätt modell som flyger fint.

Krister Bergenfeldt med en ASW17.
Spännvidd 4,30 meter. 1,6 kilo bly i nosen och en vingbelastning på ca 90 g/dm². Totalt 6,1 kg.

Joakim Arnesson med Räkan.
Kolfiberklädd vinge med snabba flygegenskaper.

Erik Persson med en radiostyrd fågel.

Efter dagens övningar uppe på hangkanten fanns det möjlighet att flyga lite på den stora parkering som fanns i anslutning till husen. Det var till och med så att några norrmän på fredag och lördag passade på att flyga ner sina oömma flygande vingar uppifrån hanget och ner till parkeringen. En avsevärd sträcka. Andra dagen använde de kikare för att kunna se modellerna.

Micke Berg innan sin uppvisning. Det var den bästa flygning jag någonsin sett. Han behandlade modellen som det vore en helikopter. Alla manövrar utfördes på lägsta möjliga höjd. Planet kunde stå stilla vertikalt i luften för att sedan t.ex. tippa ner och göra en långsam roll. Hela flygningen var mycket imponerande.

Johannes Edrén med en från Prag nyinköpt slowflier. En Potensky Junior. Enkelt och roligt.

Magnus Elofsson kastar iväg sin egenkonstruerade HLG. Kolfiberrör som kropp och liten vikt.

På fredag kväll spred sig nyheten om att Per Nilsson hade börjat montera ihop sin nya flygande vinge i lägret. Utan överdrift kan konstateras att han denna gång var värst. En över 7 meter i spännvidd flygande vinge byggd i frigolit och kolfiber. Bestående av en mittdel och två yttre vinghalvor vägandes tillsammans över 24 kilo. På fredag kväll monterade han in två stycken stora skevroderservon, och efter lite hjälp med extra avstörningselektronik fungerade rodren utmärkt. Han hade valt att distribuera en högre spänning till varje vingservo, för att där reglera ner den till ca 5V. Sidoroderfunktionen bestod av luftbromsar ute vid vardera vingspets. Skulle den flyga?

Montering av vinge på fredag kväll.

Installation av skevroderservon. Jubel utbröt när första servot fungerade.

Och iväg....
Tre man behövdes för att starta, plus pilot.

I förgäves väntan på hårdare vind dröjde det till söndag eftermiddag innan Per bar fram modellen till hangkanten. Hans planering var att landa nedanför hanget vid en myr som bredde ut sig som en bred väg längs med hanget. Vingen kastades ut av tre modiga män, den tog fart framåt och steg tillbaka uppåt när överskottsenergin omsattes till höjd. Vilket otroligt glid rakt fram! När Per provade att svänga kanade den en hel del. I avsaknad av vingfenor var han tvungen att först ge sidoroder med luftbromsarna i god tid innan han gav skevroder. Efter några svängar fram och tillbaka nedanför hanget var det dags för landning. Vingen fick en i det närmaste perfekt inflygning mot myren från höger in mot vänster. I slutet av myren stog den liftanläggning vi transporterats upp med. Vingen bromsades upp med ett brak och hamnade förmodligen på något sätt i myren. Jodå, mycket riktigt, en spejare nere vid myren rapporterade via mobiltelefonen att vingen kapat en grantopp, för att sedan sätta sig med ena spetsen ca 1 meter ner i myren.
-Den flög! -Flög den? -Hur kändes vingen? -Såg du den?
Många frågor till en lycklig och lättad flygare. Alla är hela, men hur gick det med flygplanet?

Pilot och medhjälpare spanar efter flygplanet. Den svarta färgen gjorde att det var svårt att se vingen i alla lägen.

Så här ser den grantopp ut som vingen kapade på vägen ner.
Ett ypperligt sätt att minska farten på.......

Svårlagat och förmodligen interna sprickor. Det får bli en ny till nästa gång.
Och fenor med sidoroder.

Flera piloter hade med sig PSS-plan, dvs. modeller av riktiga motorplan fast utan motor. De flyger mycket bra och är väldigt populära i England. (PSS= Power Scale Soaring).

En Vampire byggd av Magnus Östling.

Krister Bergenfeld's Lansen sveper förbi nära hangkanten.
(Frigolit och målat omslagspapper)

Mats Hermansson's Focke Wulf.
(Frigolit och glasfiberväv)

Arrangörerna från Sälen, med Lasse "Lavin" i spetsen, gjorde allt för att samtliga skulle trivas. Allt ifrån att ordna boende, starta liftar, till att fixa reparationsmateriel eller ordna med skjuts av modeller. På lördagskvällen anordnades det grillfest. En trevlig tillställning där det bjöds på jonglering, eldslukning (-blåsning), kast med flygande vinge från enhjuling, modellsegelflygbogsering, till fyrverkeri vid mörkrets inbrott. Festen pågick in på småtimmarna.

Lasse "Lavin" hälsar alla hjärtligt välkomna till Sälen och kvällens grillfest.
Tack Lasse och Roffe, med medhjälpare, för ett mycket trevligt modellflygevenemang. 

Tommi Kinnunen delar ut sitt aviserade pris till Pål Vindfallet och
sig själv för deras vilda combatövning på hanget.
Det slutade med att Pål's vinge krossade Tommi's flygande elkärra.
För övrigt en fin gest av Pål att kompensera Tommi direkt efter kraschen.
På bilden förbrödring med ädla drycker.

Här gäller det att hålla koll på sin grillbit.

Mats och André Hermansson visar att fyrverkeriet har börjat.

En märklig form på denna "måsvinge".
Kommer den att flyga?

Jajamen, med spaken fullt åt höger
går den rakt fram. Trots detta en utsökt
landning strax nedanför hangkanten efter
flera vänstervarv och några få åt höger.
Strongt kämpat!

Upp
och åter
med lift.

Copyright: Magnus Hedlund

[ Start modellflyg ] [ Artiklar ] [ Reportage ] [ Elektronik ] [ Fotogalleri ] [ Mina modeller ] [ Videogalleri ] [ Frekvenser ] [ Länkar ]